Flickan jag talar med måste böja sig ner när hon med handen vill visa hur lågt hennes självförtroende är nu. När handen är några centimeter från golvet tycker hon att hon visat mig. Det har hon. Vart går man utan självförtroende, vad vågar man försöka och vad vågar man säga?
Det är inte lätt att bli människa. Går man med öppet hjärta blir man sårbar och sluter man sig i försiktighet missar man en del av livet. En del av de möjligheter man kunde haft glider förbi. Vi människor är olika sårbara beroende på hur livet rustat oss eller inte rustat oss. ”Han är så känslig”, kan man säga och tycka. ”Det där var väl inget att bli ledsen för”, kan någon viska. Men det som gör ont gör ont.
Skolor kan inte trolla fram kunskapsresultat. Lärare är inte magiker på vilka skolor dom än jobbar. Om man behöver bygga självförtroende för att nå kunskapsresultat tar det sin tid. Det är inget man kan strunta i men det tar sin tid. Om man behöver fostra till samspel tar det sin tid men är inte heller det något man kan hoppa över. Det riktig svåra är ju inte att som lärare lära ut det man kan utan att öppna vägar för intresse, mod och lust.
Lyckliga barn är ändå det viktigaste och för många en nåd att stilla bedja om. Att som lärare förmedla saker till elever som inte förstår på samma sätt som andra innebär mer jobb. Duktig lärare visst, men mer jobb framför allt.
Nu är det ju så lätt att säga att alla elever är olika men vissa elever är mer olika. På somliga skolor finns många elever som är mer olika. Inte sämre människor och inte på något sätt dummare men mer olika i hur deras förutsättningar för lärande ser ut.
Det finns människor på de flesta arbetsplatser som är ”mer olika” ’än andra eller borde man säga ”mer unika” än andra. Vi ska ju inte glömma att skolan mer arbetar med att utveckla medelmåtta än att fånga upp unika talanger. Möjligen krävs ett geni för att upptäcka ett geni.
Flickan som sitter mitt emot mig behöver få syn på sina förmågor och hon behöver lita på omvärldens rättvisa. Vad kan jag säga? Vilket hopp kan jag ge henne? Jag lyssnar och mina ögon tåras. Det finns ett allvar i stunden. Varje barn har rätt att få utvecklas utifrån sina förutsättningar vilka dessutom kan bättras på i goda möten och av goda erfarenheter. Jag hoppas att hon ser att vi just i denna stund står på samma sida och hör när jag säger att det är många som tror att dom är ensamma med sina känslor.
- Vi är många, säger jag och ser att hon med viss rätt blir förvånad. Gubben framför henne säger ”vi”.
Men det är ju så det är. Själv jagar jag för evigt mitt självförtroende och måste fylla på regelbundet. Tvingar till mig beröm för att orka tro och varje litet ”ont öga” eller förfluget ord sätter sig som klister. För mig är det inget konstigt när elever anger att dom blivit ”bitchblickade” så att dom inte vill gå till skolan. En blick kan få mig att tappa fästet, en blick kan få mig att vilja bestiga berg.
Jag hade kunnat vara någon annanstans, någon helt fel ”stans”. Jag ser mig i flickan och vet att hennes ”stans” svajar. Vart kan man gå utan självförtroende? Hon har blivit kränkt, drabbad, fråntagen det självklara. Ibland får hon lust att slå och andra gånger att fly till någon sort ensamhet.
Vi bör få vara dom vi är och pröva våra vingar just för att vi vill. Varje människa bär en värdighet och ett hopp om tusentals vackra färger. Ibland är vi mer olika än andra och behöver någons stöd, någons inlevelse, någons utsträckta trygga hand som leder rätt.
- Tack, viskar jag långt efter att vi skiljts åt flickan och jag. Tack för att du orkade dela ditt trasiga med mig. Kom ihåg att vi är många. Glöm aldrig det.