stephandersson

Jag har sett fram emot detta lilla lunchmöte. Jag tror nog att

glädjen är ömsesidig även om Mona tycks mer än lovligt fokuserad

på maten. Det blir lite prat om jobb och hur viktigt det är att förstå

sitt uppdrag. Då tar Mona min hand och ser på mig med lite mystisk blick.

Kanske betyder den att det faktiskt finns viktigare saker än jobb. Jag misstänker

att hon menar mat. När samtalet glider över mot valet och dess rätt sorgliga

resultat är Mona inne på efterrätten. Det är inte det att hon inte lyssnar men

det känns fortfarande som om saken inte är så viktig. Men nog möts vi, om än

lite bortom orden på någon sorts själsligt plan. Jag tror hon ser mitt "goda jag".

Det "goda jag" som jag själv ofta har svårt att rota fram. Just när den tanken fått fäste

kommer en bekant fram till vårt bord och undrar om jag lunchar med barnbarnet.

Både Mona och hennes mamma tittar förvånat på mannen och jag svarar att jag lunchar

med en kollega, nästan vän, och hennes dotter Mona, 7 månader. Mona lyssnar och ler lite men

tycker inte att mannen är värd någon större uppmärksamhet. Lampan ovanför bordet däremot

är väldigt spännande.....