stephandersson

Jag är morfar och visst inser jag att det betyder att jag är gammal. På något sätt gammal.

Min morfar träffade jag bara en gång. Jag var då så pass nyfödd att det nästan inte räknas.

Man kan inte rimligen begära att jag ska minnas honom. Man säger mig att var en glad man

som gärna tog en sup och spelade munspel. Jag tror inte att han ansåg sitt morfarskap som särskilt viktigt.

Nu är jag själv morfar även om jag tagit en del genvägar till den titeln så är jag uppenbarligen morfar.

- Jag ska också bli morfar, säger treåringen, pappa och morfar. Jag ska ha såhär många barn, säger han

och håller upp båda händerna.

- Jaha, säger jag, blir inte det jobbigt?

Treåringen ser då betänksam ut men säger sedan:

- Jag ska ha en häst också, varpå han ser mindre tveksam ut. Hästen väger upp eventuella problem med

alla dessa planerade barn.

Det är skönt att vara morfar och få lösningar serverade av sitt treåriga barnbarn. I just denna kreativa ålder finns alltid en lösning. Kanske inte en objektivt praktisk lösning men ändå befriande på nått sätt. Alla goda svar behöver ju inte svara direkt mot ett problem.

- Jag har väldigt ont i nacken, provar jag liksom i samspråk med mig själv, men jag har en gitarr också!

Ja tusan det känns lite bättre. Ibland går liksom logiken på tok. Allt förväntas förklaras utifrån logiska samband

som dock inte alltid finns. Det där är saker man förstår som morfar, saker som barnbarn enträget försöker få

morfrarar att fatta. Min morfar missade således en hel del och tvingades måhända att leva i hopp om logik som lösningen på livets alla mysterier. Eller så tog han sig en sup, halade fram munspelet och bara struntade i saken