stephandersson

- Men hur gick det sen då, undrar Ann-Sofie, ja med allt?

Nu sitter vi här igen. Sommaren har tagit slut, flera somrar har tagit slut. Tiden har gått och nu vill Ann-Sofie ha en sammanfattning.

- Det är så mycket att berätta, svarar jag, du orkar nog inte höra allt, du är ju mer här och nu?

- Klart jag är, vart skulle jag annars vara, men det orkar jag bättre än dig, tror jag..

Visst har hon rätt jag är kvar vid min pappas grav, kvar vid vårt sista verkliga samtal. Han satt där i sin rullstol och åt jordgubbar som jag köpt med mig. Något fick mig att våga berätta hur stolt jag är över honom och vilken hjälte han varit. Så grät vi ihop och han sa hur stolt han var över mig. Vi kramades och gråten blev till skratt. På kvällen dog han. Vi någon punkt i livet blir gårdagen minst lika viktig som dagen just nu och det blir svårt att verkligen bara vara här och nu.

- Men, säger jag och försöker samla mitt fokus, hur har du haft det och hur är det med dig?

- Jag ska åka bort i höst, svarar Ann-Sofie, till nått varmt. Till nått tillåtande med många glada färger, till människor som inte hatar, ja till varma vågor helt enkelt!

- Helt enkelt...?

- Ja det är bara att åka, säger Ann-Sofie och skrattar så där som jag önskar att jag kunde skratta.

Kaffet är slut och det blåser lite svalt över serveringen men solen lyser snällt mot vårt bord.

- Ska vi ta ett glas vin och bara sitta kvar och se hur länge vi kan sitta här ute, undrar Ann-Sofie

- Visst har du tid då, undrar jag

- Klart jag har, mycket tid och så kan du berätta din långa historia. Jag är ju som du sa - här och nu. Klart jag vill veta och du berättar bra sen är det ju faktiskt gott med vin, säger Ann- Sofie.