stephandersson

Jag sitter och klurar på ordet "blyg" som jag nyligen fått som etikett i pannan.Tror spontant att det stämmer illa med vardaglig uppfattning om mig men, tänker jag, stämmer det på någon? Om man tror mycket lite på sin betydelse eller sitt värde kan man framstå som "blyg". Om andra signalerar att man är viktig vågar man ta för sig av eventuellt dukade bord. Och vem är inte vilsen och blyg inför det främmande och okända. Vi har på olika hårt sätt lärt oss att detta är en förnuftig hållning. Att närma sig försiktigt. En del litar så på sitt värde att dom sällan framstår som blyga. Det är självklart att smaska i sig av vad som bjuds och för det mesta fungerar det bra. Ibland kan det blir lite plumt. Själv tillskriver jag mig sällan något större värde. Inte så som man ofta säger, att man i Sverige inte får hävda sig själv. Så enkelt är det inte. Det där sitter djupare tror jag. Under huden i det som många tycks vägra bekänna. Det sociala arvet. För nog vet jag att jag har ett värde och nog kan jag slåss för det värdet. Men att känna är en annan sak. Eftertänksamt drar jag loss etiketten, först långsamt men det gör ont så jag river till. Det känns men går fort över. Tänker att jag ska akta mig för att sätta etiketter på folk. Dom gör faan ont att ta bort!